Dan Andersson - En gammal kolare

Min tolkning av En gammal kolare, ursprungligen en dikt av Dan Andersson. Min lyktas ljus går flämtande för min tunga, klumpiga fot - jag är en förlupen människa, som lever bland jord och sot. Jag är gammal - jag fyllde sjuttio en mödans rökiga natt, när i ångande dunst över skogarna fullmånen gulröd satt. Min väg går ensam och trevande över Rammbergets nattmörka mur medan stjärnorna lysa flämtande all markens hungriga djur. Jag är bunden fast vid det sotiga av svältens och trasornas lag, och mil och mil bort i skogarna hundrade vandra som jag. Det är som ett ändlöst vandrande på en fattig och frusen hed - vi skaptes nog en av tiderna när Herren var trött och vred. Tills vi dö gå vi alla undrande över kölden i liv och död - om det gives en himlens salighet bortom livets salt och bröd...